artikel
Personporträtt: Aino för kampen mot kvinnors underlivsplågor
Hon brinner för att underlätta för kvinnor i alla åldrar. Många lider i tysthet av sina problem med underlivet, och skäms för att prata om besvären med andra eller söka hjälp. Det är hög tid att forskningen fokuserar på vanliga men besvärliga kvinnohälsoproblem, anser Aino.
Aino Fianu Jonasson för kampen mot kvinnors underlivsplågor.
Aino Fianu Jonasson, specialist på urininkontinens och tidigare överläkare, är i dag senior forskare. 1988 blev hon den första kvinnan att doktorera vid den klinik där hon då arbetade, ett banbrytande steg i både hennes karriär och klinikens historia.
Hon fick kämpa mot den nedlåtande attityden mot hennes forskningsområde som länge ansågs mindre prestigefyllt.
– Det var inte glamouröst att forska på urininkontinens, och förr fanns ett stort mörkertal av drabbade kvinnor. Vardagliga problem kommer lätt i skymundan av sådant som anses finare, säger Aino.
Den stora tacksamheten hon fick från patienterna vägde dock upp. Tack vare Aino har många som tidigare isolerade sig hemma fått hjälp och därmed ett friare liv.
En tid när hemmafrun var idealet
Aino har gått en lång väg till att bli forskare. Redan när hon var liten flicka och växte upp i Årjäng i Värmland väcktes hennes intresse för gynekologi och barnafödande när hon fick följa med till förlossningsavdelningen, där mamman arbetade som sjukvårdsbiträde. Med sig hemifrån fick hon också läsvana och uppmuntran att utbilda sig. Först fick Aino tjänst som sjukvårdsbiträde, sedan flyttade hon till Stockholm och studerade till sjuksköterska och barnmorska. Hon började jobba på Södersjukhuset och läste vidare till lärare på SIHUS – Statens institut för högre utbildning av sjuksköterskor.
Men att göra medicinsk karriär som kvinna under en tid när hemmafrun fortfarande var ideal, och i sjukhusmiljöns tydliga maktstruktur, var inte alltid lätt.
– Jag lärdes upp under en manlig hierarki på sjukhuset där kvinnor skulle vara underdåniga. Det var mycket hårdare på den tiden.
Men på kliniken stöttade och peppade arbetskamraterna varandra. Många av dem är hennes vänner än i dag.
– När en kollega på barnmorskeanstalten hade kommit in på läkarutbildningen ringde hon mig och sa att jag också måste söka eftersom det var så roligt, vilket jag genast gjorde, berättar Aino.
Skrev avhandling på fritiden
Det var en särskild läkarutbildning för utbildade sjuksköterskor och därför kortare med minskad praktik, dock skulle de hinna med mycket på den begränsade tiden. Aino hade ett försprång med sin gedigna erfarenhet som barnmorska och slapp undan obstetriken. Många av de kvinnliga kurskamraterna som hade familj fick det tufft med studierna, eftersom de hade svårt att hinna gå på kvällsföreläsningarna.
– Vi var 23 studenter när vi började men bara tretton klarade att gå ut direkt, utan studieuppehåll. Många hade ju familj att ta hand om samtidigt, och vi gick tillsammans med de ordinarie läkarstudenterna.
Hon fick alltid bra uppbackning i sitt sökande efter mer kunskap av sin make som var läkare och docent.
– Han uppmuntrade mig och tyckte att jag skulle börja forska. Och det var nästan som en plikt att börja forska på Huddinge sjukhus för att man skulle få en tjänst. Men avhandlingen fick jag skriva på fritiden eller när jag var kompensationsledig för jour.
Som läkare blir man ofta förvånad när kvinnor långt upp i klimakterieåldern inte har en aning om hur deras underliv ser ut.
Aino Fianu Jonasson
Överläkare, specialist på urininkontinens, i dag senior forskare.
”Undervisningen om kvinnors anatomi – en katastrof”
Aino erbjöds ett vikariat som läkare på Huddinge sjukhus. 1988 doktorerade hon på hur Laminaria japonica förhindrar infektioner. Det är en brunalg som då användes vid tidiga aborter.
Aino och hennes man fick inga barn, men båda brann för sitt yrke och tog med sig jobben hem rent bokstavligt: de hade patientmottagning hemma i lägenheten som med sitt generösa utrymme gjorde detta möjligt.
Under 1990-talet fördelade Aino sin tid jämnt mellan kliniken, undervisningen och forskningen och det var även då som urininkontinens blev hennes specialitet. Hon har också varit starkt engagerad inom andra närliggande områden som klimakteriebesvär.
Aino poängterar hur viktig utbildning är, exempelvis har många kvinnor dålig uppfattning om sin egen anatomi och behöver få förklarat hur allt fungerar.
– Den undervisning vi fick i skolan var ju en katastrof. Som läkare blir man ofta förvånad när kvinnor långt upp i klimakterieåldern inte har en aning om hur deras underliv ser ut. Ofta handlar undervisningen i sexualkunskap mest om fortplantning och hur man skyddar sig mot sexuellt överförbara sjukdomar. Det saknas råd om egenvård och förebyggande åtgärder.
Aino har sett till att föra ut kunskap till både praktiker och allmänhet på många sätt. Och efterfrågan på hennes föreläsningar om urininkontinens och klimakteriet är stor.
– Jag har inte behövt marknadsföra mig utan blivit kontaktad av företag och olika organisationer. Jag har föreläst mycket för klinikernas allmänläkare som ofta möter patienter med hälsoproblem kopplade till torra och sköra slemhinnor.
Fortsätter forska som 83-åring
Aino som snart fyller 83 år och nyligen har trappat ner fortsätter alltjämt med forskningen, just nu med en forskningsstudie om bakteriell vaginos.
– Det är en vanlig åkomma hos framför allt yngre kvinnor som i dag behandlas med antibiotika. Eftersom tillståndet är svårt att bli av med får man upprepa behandlingen flera gånger vilket leder till andra komplikationer. På 80-talet forskades det lite om detta men sedan dess har inte mycket hänt.
Aino betonar att det behövs mer forskning som lyfter fram besvärliga kvinnohälsofrågor som påverkar så mångas livskvalitet.
– Vardagliga problem som påverkar alltför många kvinnor kommer lätt i skymundan av de mer prestigefyllda områdena. Vi måste bli fler som säkerställer att den här typen av forskning lyfts fram.
TEXT: Lotta Segelberg
