ARTIKEL
Svarte Petter i vården
Bristande samverkan mellan hälso- och sjukvården och socialtjänsten innebär ett onödigt lidande för de mest utsatta patientgrupperna. Den så kallade samverkanslagen skulle lösa problemet, men ansvaret förblir flytande. Det blir en ”Svarte Petterlogik”, säger Ulrika Winblad, som forskat på införandet av samverkanslagen.
Foto: Danie Franco/Unsplash
Vad händer när en äldre person bryter lårbenet och ska komma hem efter några dagar på sjukhus? Till att börja med behöver hemmet anpassas med en höjd toalettsits, kanske en stol i duschen och andra hjälpmedel. Läkemedel behöver införskaffas.
– Det är många hjälpmedel som behöver riggas, i vissa fall kan det vara en så enkel sak som att någon behöver komma och låsa upp dörren, säger Ulrika Winblad, professor i hälso- och sjukvårdsforskning vid Uppsala universitet.
Var för sig handlar det om enkla men nödvändiga insatser. Sammantaget blir det dock ett komplext pussel som ska läggas för att vården ska vara säker för patienten, men också för att arbetssituationen ska vara dräglig för personalen.
– Det är väldigt stressande för personalen om det exempelvis inte finns tillgång till en läkemedelslista, säger Ulrika.
Primärvården saknar förutsättningar att samordna
I ett projekt med tre delstudier finansierade av Forte har hon och hennes kollegor Paula Blomqvist, Douglas Spangler och Wilhelm Linder undersökt hur samverkan fungerar inom vården i Sverige.
Utgångspunkten är en ny samverkanslag från 2018 medkrav på att varje patient med behov av insatser från sjukvården och socialtjänsten ska ha en samordnad individuell plan, förkortad SIP. Enligt lagen är det primärvården som ska ”hålla i taktpinnen”, som Ulrika uttrycker det, och initiera SIP-möten.
– Vi ser stora brister i implementeringen av den delen av lagen, men vad det beror på är svårt att få grepp om. I intervjuer med personalen har hon sett att kunskapen och viljan finns där, men att primärvården ändå inte tar den koordinerande roll som reformen kräver.
– Jag tror att det har att göra med att de är vana att främst arbeta med mottagningsverksamhet. För att klara samordningen skulle de behöva arbeta mer proaktivt och även ha SIP-möten i hemmen, säger Ulrika.
Att detta inte sker beror bland annat på underbemanning, att samverkansavtalen är otydliga och att det saknas ekonomiska incitament för att samarbeta.
– Samverkansavtalen är ofta bristfälligt utformade. De reglerar inte alls tydligt vad som ska göras och hur samverkan ska gå till, säger Ulrika.
Det är många hjälpmedel som behöver riggas, i vissa fall kan det vara en så enkel sak som att någon behöver komma och låsa upp dörren.
Ulika Winblad
professor i hälso- och sjukvårdsforskning vid Uppsala universitet
Sverige sticker ut – trots ett välfärdssystem i toppklass
Hon beskriver det som tre cirklar; den ena är regionen, den andra är kommunen och den tredje är samverkan som ska binda ihop de två.
– Problemet är att samverkansdelen inte har någon budget, så det blir en Svarte Petter-logik där ingen vill ta ansvar för samverkan.
Trots goda intentioner och ett av världens mest utvecklade välfärdssystem, sticker Sverige ut som det land där samverkan ofta brister.
– Många länder har problem med samverkan, det är inte bara Sverige. Men problemen är större här och det beror på att vi har en annan förvaltningsmodell, säger Ulrika.
Medan vården framför allt är regionens ansvar har kommunen ansvar för omsorg, till exempel hemtjänst.
– Ansvarsuppdelningen mellan kommun och region gör det problematiskt. En stor region som Västra Götaland ska exempelvis samverka med 49 kommuner. Privatiseringen har dessutom fragmenterat vården och omsorgen ytterligare – ju fler aktörer, desto svårare att samverka.
Mångfalden av aktörer är en utmaning och ökar risken för att individer ska falla mellan stolarna. Ett annat organisatoriskt hinder i den svenska modellen är sekretessregler som innebär att vårdgivare i olika organisationer inte har tillgång till varandras journaler.
Fragmenteringen slår mot både unga och äldre
I sin forskning har Ulrika fokuserat på multisjuka äldre, men det är inte den enda patientgrupp som kommer i kläm i den decentraliserade och fragmenterade svenska välfärdsmodellen.
– Andra grupper som drabbas är unga personer med psykisk ohälsa. Hemmasittare, alltså barn och unga som inte går till skolan, drabbas hårt av samverkansproblem när ansvaret är utspritt på skola, socialtjänst och psykiatri.
En del av problemet, som kommit i dagen genom Ulrikas forskning, är att uppföljningen av projekt ofta brister och att nationell statistik om samverkan saknas. Det innebär att hon i stället fått använda sig av så kallat sekundärmaterial, exempelvis regionernas och kommunernas egna revisionsrapporter, för att få en bild över läget.
Det finns i dagsläget inga siffror på vad bristande vårdsamverkan kostar samhället, utöver individuellt lidande.
– Jag är övertygad om att det är en stor kostnad för systemet att patienter faller mellan stolarna.
Samverkan kräver mer än god vilja
Trots de omfattande problemen är Ulrika ”försiktigt optimistisk” om att det ska bli bättre. Hon ser att viljan finns där, hos både personalen och politikerna.
Många av de svåra problem som hon uppmärksammat i sin forskning har även högsta aktualitet genom den pågående reformen för god och nära vård.
– Samverkan är en nyckelfaktor i god och nära vård. Problemet är att samverkan är ett mjukt värde, det skulle behövas mycket hårdare styrning och strukturerad samverkan.
Rakel Lennartsson
